Litet steg för en svensk...

Så gick då nyårsaftons friska hy över i nyårsdagens kranka blekhet. Huvudet kändes konstigt och frun insinuerade att det höga vätskeintaget, som endast kunde matchas av morgonens överdrivna vattendrickande, bar skulden till detta obehag. Som tur fick jag oväntad hjälp av en alert fotograf, som kunde bevisa att den där stora svarta fågeln som pickade mig i huvudet hela kvällen inte var en villa, utan snarast ett helt hyreshus.
Dagen innan hade jag fått ett par sockor i present av våra vänner. Inget konstigt i det (piken var väl ganska solklar) men för att förstå det underliga i detta måste vi backa tillbaka till julafton.


Av min fru fick jag i julklapp ett par sockar, eller snarare sagt ett par stumpor. När jag nämnde detta för min familj började alla skratta. För att förstå varför, så måste vi backa tillbaka till hösten.


Under hela hösten reste jag ganska mycket, främst till Indien och México. Mina fötter har en tendens att svullna när jag flyger långa sträckor. Min rådiga fru köpte då ett par stödstrumpor, som visade sig vara riktigt effektiva. Men för att knyta ihop historien behöver vi ta ännu ett kliv tillbaka i tiden.

Jag träffade Leif Zetterlund i Sudan i mitten på 80-talet. Vi åkte runt på landsbyggden i en Landrover och upplevde de mest fantastiska saker. Nakenchock hade Expressen skrivit om den hade funnits på den tiden. (För inte kan en skittidning som Expressen överleva i över tjugo år, eller?)

Vid ett tillfälle fastnade vi i leran på kvällen, mitt ute i ingenstans. Och plötsligt började man höra tom-tom trummor runt omkring oss i mörkret. Magiskt.

Ett av Leifs barn hade tandvärk, och han frågade mig om jag trodde att det gick att borra lite med en spik och sedan fylla med plastic-padding. Jag kan inte svära på det, men mänskligt att döma var det sonen Andreas som var det tänkta offret för spikattacken. Han jobbar numera i projektet Step for Sudan .

Syftet med Step for Sudan är att vara en katalysator för byutveckling och demokrati i Sudan genom hjälp till självhjälp. Ett sätt att finansiera verksamheten är att sälja sockar med trycket "Step for Sudan" på sidan. Min syster och hennes familj har också varit verksamma inom hjälpverksamheten i södra Sudan, bl.a. genom att dela ut glasögon och tillverka handikapphjälpmedel på plats.

Sålunda hade dom köpt dessa sockar som julklapp till hela familjen utom till mig. Så när jag sade att jag fått ett par stödstumpor trodde alla att jag vitsade till det. (Frun, som inte förstod grejen, blev lite förnärmad och började ivrigt förklara hur bra det var med stödstrumpor för att unvika brock och proppar.)

Det märkliga är att jag en knapp vecka senare fick just ett paket med Step-for-Sudan sockar av några vänner i Malung, Dalarna, Sverige. Jag har aldrig hört dom tala om Sudan, dom visste inte om att jag varit där och dom känner definitivt inte min syster. Slump? Ett tecken från skyn?