Den Döende Valen

Jag drömde i natt att det låg en stor, svart, döende val i mitt badrum. (Jag gjorde faktiskt det, ingen metafor.) Man kunde bara se huvudet och dess tudelade tunga som stack ur gapet. Vaknade med en enorm olustkänsla som fortfarande sitter i. Jag tror att orsaken är några debatter på andra bloggar som gjort mig orolig och nedstämd.

Jag kan inte peka på något speciellt, det är mer en känsla som jag får. Ungefär 1.2 miljoner svenskar i arbetsför ålder går inte till jobbet en vanlig arbetsdag. Och vad man klagar på är att ersättningarna till dessa kanske kommer att sänkas. Och man begär mer pengar till vård, omsorg och skola. Alla ser vi att det blir sämre i skolan och på sjukhusen, vi hör om nerdragningar och uppsägningar varje dag. Vi har världens högsta skattetryck och ändå räcker inte pengarna.

Men varför inser man inte att grunden till allt välstånd heter arbete?

Tänk om hälften av alla som lever på bidrag skulle kunna utföra någon form av jobb. Helt bortsett från skattepengar hit och dit, tänk vilken enorm skjuts det skulle bli för landet om 600.000 par händer skulle sättas i arbete. Marginalkostnaden skulle ju inte bli så stor eftersom staten redan betalar bidraget. Och arbete finns det ju gott om. Mata gamlingar, hålla rent på gator och torg, läxläsning med barn som behöver extra stöd, kurser i bloggning för ungdomar, skolmorfar, fluortant, turistvärdar. Förutom alla jobb som redan annonseras via AMS.

Jag har hört att alla inte har utbildning för att jobba i t.ex. vården. Men varför ligger inte ansvaret hos var och en att skaffa sig en relevant utbildning för de jobb som faktiskt finns? Varför tar man inte befälet över sitt eget liv?

Jag känner en 23-årig stark och frisk svensk grabb, 1.92 lång, som frivilligt sa upp sig från sitt jobb utan att ha något annat på gång. Han blev jätteförvånad när han inte omedelbart fick A-kassa och började undersöka hur han skulle kunna få ut socialbidrag.

Och kanske har ni hört om killen som berättade i en radiointervju att han skulle simma mellan Sverige och Finland och som var tacksam att han var sjukskriven från landstinget så att han fick tid att genomföra sitt projekt. Han hade både den mentala styrkan att planera denna komplexa logistiska operation och den fysiska styrkan att simma under 14 dagar på öppet hav. Men han orkade inte dra en matvagn på ett sjukhus.

Vad är det som har skapat denna mentalitet i Sverige? Varför är det OK att tycka att andra ska jobba så att jag själv kan slappa eller förverkliga mina personliga drömmar? Var finns kraften, framtidstron, initiativet? Vad är det som gör att stora, starka, friska ungdomar inte anses kunna försörja sig själva? Varför är det bara jag som känner panik?

Varför har vi lagt allt ansvar för oss själva i statens händer?

I drömmen kände jag ångest för på något obestämt sätt var det jag som hade dödat valen, eller i alla fall inte gjort vad jag kunnat för att rädda den. Är valen Sverige?