Produktion och fördelning

Sammanfattning

Det behövs en klarare prioritering vid fördelningen av statens och kommunernas tillgångar. Ökat fokus på generering av resurser genom höjd grad av sysselsättning.

Inledning

Svensk politik har fastnat i ett beklagligt tillstånd. Det förekommer knappast någon realpolitisk eller idepolitisk debatt om hur vi ska säkra resurser för att öka landets välfärd.Surfar man runt bland bloggarna är det likadant.Man pratar inte om prioriteringar och omfördelningar, utan bara om att det måste fram mer pengar. Inga förslag på hur mer resurser ska genereras så långt ögat kan nå.

Fördelning

Ingen klar ideologisk linje kan skönjas när de gemensamma resurserna ska fördelas. Jag hörde på Zoo-korren i på Rix imorse. Hon var fly förbaskad över att hon fick vänta en månad eller två på ´pendlingsbidraget´, 2000 kronor i månaden som "hon låg ute med" för att hon hade 10 mil till jobbet. Stora resurser läggs på friår. Samtidigt väntar 98-åringar förgäves på att få komma till ett äldreboende. Samtidigt får rullstolsbundna i Mölndal allt färre färdtjänstresor. Samtidigt dras resurserna ner till vård, skola och omsorg (VS&O). Man prioriterar alltså bidrag till friska människor som kan försörja sig själva, på bekostnad av de svagaste i samhället.

Ibland ställs frågan om vi skulle vara beredda att betala mer i skatt om vi fick bättre vård. Sanningen är ju att av skattepengarna går bara ca 30% till VS&O, 70% går till annat. Om man kunde omprioritera och göra fördelningen t.ex. 40-60 istället skulle VS&O få 30% mer pengar att röra sig med,en fantastisk injektion.

Efterlyses: ideologiskt baserade politiska initiativ som fördelar de gemensamma resurserna enligt prioriteringar och inte efter röststyrka. I svåra tider: back to basics.

Produktion

Välfärden byggs genom arbete. "Pengar från staten" kommer utan undantag från någon som utför ett arbete. Det finns inga genvägar. Arbete är inte alltid roligt. Det tar tid från massa andra saker som man vill göra. Det måste löna sig att arbeta.

Över en miljon människor i arbetsför ålder går inte till arbetet en vanlig dag. Varför lyser inte paniken i våra politikers ögon vid dessa siffror? Det måste stå högst på den politiska dagordningen för alla politiska riktningar att finna lösningar till detta problem. Tänk om 30, 40, 50% av de som står utanför arbetsmarknaden skulle göra något produktivt. Vilken enormt tillskott till våra gemensamma resurser det skulle bli. Våra politiker väljer inte att stimulera sysselsättningen. Dom väljer inte att försöka göra det mer lönsamt att arbeta. Våra politiker väljer att satsa på friåret. Vår finansminister väljer att satsa på höjda skatter.