Skatt och makt

Sammanfattning

I mitt förra inlägg försökte jag visa att man kan ifrågasätta den gällande fördelningspolitiken och sätta större fokus på skapandet av resurser utan att vara egoistisk och hjärtlös. Det är snarast så att man är osolidarisk om man INTE försöker rikta resurserna från dom redan starka till de mer utsatta, röstsvagare grupperna.

I dagens inlägg vill jag belysa några negativa sidor av högskattepolitiken, bortsett från att den hämmar tillväxten och sänker arbetslusten.

Hur används skatterna?

Det finns tre huvudsakliga områden:

• finansiering av gemensamma resurser, t.ex. vägar, sjukhus och skolor
• omfördelningar, t.ex. A-kassan (90% skattefinansierad), socialbidrag och sjukförsäkringar
• politiskt/ideologiskt inflytande

Ett exempel på det sistnämnda kan vara att staten inte gillar när vi super och röker, och lägger därför på en stor skattebelastning på tobak och sprit för att ändra på det oönskade beteendet.

Jag vill påpeka att jag i detta inlägg inte lägger några synpunkter på om de maktpolitiska åtgärderna i sig är bra eller inte.

Maktpolitiska exempel

Varje krona som går från din plånbok till staten förflyttar också makten från dig till någon politiker, som kan ha åsikter som går helt stick i stäv med dina egna om hur ditt liv ska levas.

Pengar dras in från barnfamiljerna via skatten. Senare återbetalas delar av detta som föräldrarpenning och annat stöd till barnomsorgen. Det är bara det att nu är det staten som vill styra hur dessa medel ska användas. Fördelningen av föräldrarpenningen inom familjen bestäms centralt, likaså om du ska ha ditt barn på dagis eller någon annan omsorgsform. Pengarna går runt, men kommer tillbaka i form av direktiv om hur du ska leva ditt liv.

Ett annat exempel är att man har rätt till avdrag för renoveringsarbete i sitt hem men inte för hemhjälp. Lägg märke till att det här inte handlar om arbetstillfällen, skatter, ekonomi, utan ren politisk uppfostran. I en debatt om skattesubventionering av hushållsnära tjänster sade Stefan Carlén, förbundsekonom på Handelsanställdas förbund, att den stora frågan handlar om att få männen att delta i hushållsarbetet. (Källa ETC .)

Och ytterligare ett exempel är de arbetslösa i Nyköping som tvingades att deltaga i en facklig manifestation för att få ut A-kassa. (Källa TV4 .) Tyck som vi, annars inga stålar.

Slutligen: om du sätter in treglasfönster i din villa, eller kanske förlänger diskbänken i ditt kök så får du betala straffskatt för det. Svensken måste mäta sin diskbänk och rapportera till Storebror Nuder. Jag antar att Nuder gillar korta diskbänkar eftersom han tar ut lägre skatt för dessa.

Och så kan vi fortsätta. Som ni ser har inget av exemplen något att göra med att finansiera gemensamma utgifter eller omfördela från rika till fattiga. Bara rena exempel på hur höga skatter förskjuter makten över ditt liv till en annan person, som du aldrig någonsin kommer att träffa.

Men vi har ju valt våra politiker?

Men kan man inte säga att politikerna är valda av oss precis för att vi litar på att dom ska administrera våra (egna och) gemensamma resurser på bästa tänkbara sätt och enligt våra önskningar? Vi tittar på exemplet Annika Billström, som ett fåtal dagar innan senaste valet lovade att hon inte skulle införa biltullarna. Nu kastar hon ut ca 2 miljarder kronor på ett halvårsexperiment som majoriteten inte vill ha. Bosse Ringholm kollar på fotboll och vill vara med på ett fackmöte. Nota 150.000 SEK.

Litar vi fortfarande på att politikerna administrerar våra (egna och) gemensamma resurser på bästa tänkbara sätt och enligt våra önskningar?