Måna om Mona?
Eftervalsdebatten i bloggarna har varit ganska underlig. Många verkar hoppas på fler skandaler i regeringen, avgångar och nyval. På samma sätt verkar borgerliga sympatisörer gnugga händerna vid tanken på att Mona Sahlin skulle bli ny ordförande för SAP. Man talar om självmål, seger på WO och så vidare.
Valet av partiledare för socialdemokraterna är av stort intresse inte bara för dess medlemmar och sympatisörer utan för alla i Sverige. Även partiledare för små partier kan få ett stort inflytande. Maria Wetterstrand har kunnat påverka hela Sveriges politik (ofta i positiv riktning) inte bara tack vare vågmästarrollen i riksdagen utan också genom sin person och sitt engagemang. (Jämför Peter Erikssons inflytande!) Alla, oavsett parifärg, gynnas av att vi får dugliga politiker och företrädare för de politiska partierna. Dels för att ge det demokratiska systemet legitimitet, och dels för att det faktiskt påverkar vår vardag.
Det finns politiska vandringssägner som aldrig verkar vilja dö. Ett exempel är att folkomröstningen om kärnkraft förordade att det sista kärnkraftverket skulle stängas senast år 2010 (detta var ett riksdagsbeslut som togs senare) och att Sahlin-affären på 90-talet handlade om en chokladbit (läs Britta Svenssons krönika i Expressen för mer bakgrund).
Mona Sahlin är inte lämplig som ledare för Sveriges största oppositionsparti. Många säger att det gamla borde vara förlåtet och frågar hur länge man ska bli straffad för gamla försyndelser. Men det handlar inte om Sahlins rätt att bli partiledare utan om att finna den mest lämpliga kandidaten.
Jag vill inte se socialdemokraterna i regeringen på många år ännu. Men inte på grund av skandaler utan därför att jag helt enkelt inte delar deras ideologi. Och jag hoppas att de borgerliga partierna klart visar att det finns andra vägar till välstånd på ett sådant tydligt sätt att majoriteten av svenskarna väljer dem även nästa val.
Må sossarna få en stark och karismatisk ledare. Vi behöver bättre politiker, inte sämre.
Andra bloggar om: Mona Sahlin
Valet av partiledare för socialdemokraterna är av stort intresse inte bara för dess medlemmar och sympatisörer utan för alla i Sverige. Även partiledare för små partier kan få ett stort inflytande. Maria Wetterstrand har kunnat påverka hela Sveriges politik (ofta i positiv riktning) inte bara tack vare vågmästarrollen i riksdagen utan också genom sin person och sitt engagemang. (Jämför Peter Erikssons inflytande!) Alla, oavsett parifärg, gynnas av att vi får dugliga politiker och företrädare för de politiska partierna. Dels för att ge det demokratiska systemet legitimitet, och dels för att det faktiskt påverkar vår vardag.
Det finns politiska vandringssägner som aldrig verkar vilja dö. Ett exempel är att folkomröstningen om kärnkraft förordade att det sista kärnkraftverket skulle stängas senast år 2010 (detta var ett riksdagsbeslut som togs senare) och att Sahlin-affären på 90-talet handlade om en chokladbit (läs Britta Svenssons krönika i Expressen för mer bakgrund).
Mona Sahlin är inte lämplig som ledare för Sveriges största oppositionsparti. Många säger att det gamla borde vara förlåtet och frågar hur länge man ska bli straffad för gamla försyndelser. Men det handlar inte om Sahlins rätt att bli partiledare utan om att finna den mest lämpliga kandidaten.
Jag vill inte se socialdemokraterna i regeringen på många år ännu. Men inte på grund av skandaler utan därför att jag helt enkelt inte delar deras ideologi. Och jag hoppas att de borgerliga partierna klart visar att det finns andra vägar till välstånd på ett sådant tydligt sätt att majoriteten av svenskarna väljer dem även nästa val.
Må sossarna få en stark och karismatisk ledare. Vi behöver bättre politiker, inte sämre.
Andra bloggar om: Mona Sahlin
posted by BGAN | 5:12 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home