Landstingens Löner

Jag hittade en intressant artikel i Kommunalarbetaren som bara delvis finns på webben. Där kan man se en jämförelse mellan löneökningarna från år 2000 tills nu, för landstingsdirektörerna och undersköterskorna inom samma landsting.

Ett litet smakprov på lönehöjningarna 2000 - 2004:

	Landstingsdirektör	Undersköterska
Stockholm	88%	15%
Kalmar	69%	16%
Dalarna	57%	15%
Uppsala	64%	16%

(Källa: Kommunalarbetaren nr 6, 2005)

I Stockholmsläns Landsting tjänar direktören 133.600 kronor. I månaden. Vad som retar mig mest är att han i en intervju för en tid sedan tyckte att han förtjänade denna inkomst eftersom han skulle fått mer betalt någon annanstans. Alltså, denne gode man offrade sig för sitt kall...

Men, vart jag egentligen skulle komma: hur kan det komma sig att Stockholmsläns Landsting under ett socialistiskt styre använder skattepengar till fullkomligt sanslösa löner till högre tjänstemän, samtidigt som man håller igen på de arbetare som man säger sig värna om?

Radio BGAN - nu på ny frekvens

Välkomna till Radio BGANs nya frekvens. Beslutet att flytta hit byggde dels på de långa nertiderna på min förra blog, och dels på att det är roligt att pröva lite nytt och experimentera ibland.

Nya och gamla lyssnare hälsas välkomna!

Obetalt Arbete

Med jämna mellanrum tas termen "Obetalt Arbete" upp i den politiska debatten. Vad är egentligen obetalt arbete?

Om jag tvättar bilen?
Om jag putsar min Porsche? (Exempel bara, jag har ingen Porsche!)

Om jag lagar mat en måndag till min familj?
Om jag gör en gormet middag på lördagskväll?

Om jag är singel och diskar åt mig själv?
Om jag stryker en skrynkelfri skjorta bara för att det känns skönt att ta på sig ett nystruket plagg?

Om jag klipper gräset fastän jag inte gillar det?
Om jag klipper gräset just bara för att jag gillar det?

Och om jag är arbetslös och lever på A-kassa, är allt hemarbete då betalt arbete?

Om jag dammsuger hela lägenheten varje dag fast min partner tycker det räcker med en gång i veckan?
Räknas det som obetalt arbete eller mer som mani?

Vem sätter normen? Vem bestämmer vad som är obetalt arbete?

Den nakna sanningen är att klåfingriga politiker använder denna term när dom försöker sudda ut gränsen mellan ditt privatliv och ditt offentliga liv, så att dom ska kunna få allt mer makt över dig. Politisk styrning av dig ända in i ditt sovrum.

So watch out.

Vårpromenad

Det är tidig morgon den 5 juni 1976, klockan är runt fyra. Som nybakad student går jag genom Borås gator, solen är redan uppe, fåglarna sjunger, härlig känsla. Jag är alldeles ensam på gatan. Plötsligt får jag syn på en löpsedel.


Säsongen 1976 började uselt för Elfsborg: 8 raka matcher utan vinst. Den från Stockholm importerade tränaren Jens Lotta Lindblom hade inte förstått sig på lantisarna i Borås. Ny tränare. Ny omgång. Och Elfsborg vinner med 6-2 mot Sundsvall!

Och själv vandrade jag från ungdomen in i vuxenvärlden. Och nästan 30 år senare hittade jag löpsedeln i vårt garage i Hässelby.

Ett blodbad i paradiset

På dagens kultursidor i Dagens Nyheter finns en mycket intressant artikel av Sven Lindqvist (Ett blodbad i paradiset) som jag tyvärr inte hittar i deras nätupplaga. I den beskriver han hur ett helt folk i Australien utrotades, med kultur, språk och allt, av dom vita nybyggarna. Han skriver om behovet att den vita befolkningen offentligt ber om ursäkt för dessa grymheter.

Han skriver också om att han på 50-talet blev illa bemött i Norge p.g.a. transiteringen av tyskarna genom Sverige under andra världskriget. Efter mycket tänkande har han också tagit på sig skulden för detta, trots att han bara var tio år när det skedde. Han skriver: Jag hade varit med och delat rovet. Alltså måste jag vara med och ta ansvaret.

Svens resonemang är mycket tänkvärt, men jag tycker ändå att han gör några tankevurpor. För det första är jag helt emot begreppet kollektiv skuld, inklusive arvssynd. Jag tror på det personliga ansvaret och att var och en får ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Om t.ex. alla svenskar gemensamt är ansvarig för en brutal flyktingpolitik, då innebär det ju att dom som t.ex. gömmer flyktingar eller propagerar för en humanare politik likväl är lika skyldiga. Och om det finns en arvssynd, skulle man alltså vara skyldig till gärningar som skedde innan man föddes. Ska vi begära en ursäkt från Malexandermördarnas barn (som ju har betydligt närmare band både genetiskt och emotionellt till de som utförde ogärningarna än vad Sven hade till de som tillät transiteringen)?

Sedan tycker jag att Sven blandar ihop etnicitet och territoriella samhörigheter. I Australien fallet skulle ju en etnisk grupp be om ursäkt till en annan etninsk grupp inom samma land. Men i Sverige-Norge fallet skulle alla människor som bor i ett visst land ha en kollektiv skuld till ett annat land. Eller gäller det inte samerna, som mig veterligen inte hjälpte till vid transiteringen av tyskarna?

Vad är det som definierar att man tillhör en viss grupp som ska ta ett kollektivt ansvar?

Om en Tutsi kommer som flykting från Rwanda, ska han då bestraffas för att Rwandier utförde hemska saker mot varandra, även om han var på den massakrerade sidan? Alltså, vad tar överhanden: den territoriella skulden eller den etniska skulden?

Mitt svar: det finns bara en skuld. Den personliga.

Jag rekommenderar artikeln för den som kommer åt den.

Uppdatering: Här är länken till artikeln .

Danska rötter

Australienska aboriginales söker skydda sin kultur från de vita inkräktarna och går tillbaks till sina rötter i konst och tradition. Vad tycker vi om det?

Centralamerikanska organisationer försöker freda sig för den amerikanska (läs USA) kulturimperialismen och försöker bevara det typiskt inhemska. Vad tycker vi om det?

På Dagens Nyheters kultursida raljerar Martin Nyström om Berlingske Tidenes initiativ om en alternativ kulturkanon. BT tycker att danskarna vet för lite om sitt gemensamma kulturella arv. Mats skriver: Det mest dramatiska som kan hända är väl att "Den lille havfrue" får sällskap av "Lille du". Sen får man bara hoppas att de båda rymmer till Italien.

Jag förstår inte varför det är fint när en kuban söker sitt kulturella arv och fult när en dansk gör det samma.

Ojämlikhet på ett bräde

I Dagens Nyheter kan man läsa följande om jämlikheten i dagens kultursverige:

* Sedan 1970 har Dramaten på sin stora scen satt upp 169 pjäser. Sex av dem är skrivna av kvinnor.
* 29 av 30 av Länsmusikens dirigenter och ledare är män.
* 29 av 32 svenska teaterchefer är män.
* Kungliga musikaliska akademien har 188 ledamöter, av dem är 147 män.

Jag ser inte detta som ett rättviseproblem, så försvinnande liten del av Sveriges män har överhudvudtaget chans att aspirera på denna typ av maktpositioner (ungefär 0.00007 % av landets män är dirigent för Länsmusiken). Men jag tror att mångfald berikar. Så för landets kultur och allmänna välbefinnande vore en jämnare fördelning klart att föredra.

Vem tillsätter teaterchefer?

En Alldeles Särskild Dag

OBS. Detta inlägg innehåller en mindre "spoiler", d.v.s. avslöjar en del av handlingen som man kanske inte vill känna till om man ska se filmen inom en snar framtid.

Igår såg vi filmen "En Alldeles Särskild Dag" av Ettore Scola på DVD och det slumpade sig att den nästan samtidigt gick på kanalen 'C More Film'. (Vi har bara de två betalkanalerna SVT1 och SVT2 samt TV4, så...). Filmen är ett av dessa små mästerverk som bara fortsätter att växa även efteråt.

Filmen utspelas uteslutande i ett hyreskomplex någonstans i Rom på 30-talet. Ingen filmmusik, bara en radio som hörs hela tiden, med ett referat från Hitlers besök hos Mussolini (och desto större effekt när radion tystnar på slutet). Och med nästan bara två skådespelare.

Men vilka fantastiska skådespelare! Sophia Loren som förtryckt hemmafru. Så långt ifrån det glamorösa man kan tänka sig och ändå ser hon inte alls malplacerad ut. Den trötta blicken... Och jämför t.ex. Marcello Mastroiannis tolkning av en homosexuell, med den gapiga sitcomen Will & Grace (ja, jag vet, vi snackar inte samma division här, men just to make my point). Minimalistiskt spel från de båda, men ändå en elektrisk spänning mellan dem.

Värt att notera är också den långa tagningen i början på filmen, där Sophia Loren går runt och väcker familjens medlemmar. Genialiskt både rent filmtekniskt och för att skapa miljön som hon lever i.

Inte en explosion eller käftsmäll så långt ögat kan nå.

Ännu ett bevis på vad ett bra manus, starka skådespelare och genialisk regissör kan göra med små medel. Ett mästerverk.

Amnesty Blixtaktion

Amnesty Internationals Blixtaktion rör 43-åriga Rahima Akhmadalieva i Uzbekistan.

Om du har lust, så dra ett litet strå till stacken och skicka ett mail.

Feministas igen

Jag tittar då och då in på Feministas hemsida, bra att hålla sig à jour och kanske få upp ögonen för ett eller annat i ens eget liv och ens egna åsikter.

Men ibland blir det lite omedvetet roligt. T.ex. skriver Jenny Lindblad :

Är det en pojke eller en flicka - den första frågan som ställs när någon har fått barn. Vi tycks inte kunna förhålla oss till en människa utan att veta om deras kön. Trots att det finns så många andra egenskaper som borde vara mer intressanta.

Vilka egenskaper kan ett nyfött spädbarn ha? Hårfärg (om så finnes), antalet ben? Goddag. Är ert barn duktigt på huvudräkning? Själv skulle jag känna mig lite obehaglig till mods att fråga: vilken hudfärg har barnet? (Även om detta regelbundet görs i mitt andra hemland, där man ofta får höra, att barnet är ganska mörkt MEN väldigt sött. Och där får alla flickebarn omedelbart hål i öronen och små örhängen!)

Vårtecken

Upptäckt idag kl 12.15 i min lilla täppa i Hässelby i västra Stockholm: