Måna om Mona?

Eftervalsdebatten i bloggarna har varit ganska underlig. Många verkar hoppas på fler skandaler i regeringen, avgångar och nyval. På samma sätt verkar borgerliga sympatisörer gnugga händerna vid tanken på att Mona Sahlin skulle bli ny ordförande för SAP. Man talar om självmål, seger på WO och så vidare.

Valet av partiledare för socialdemokraterna är av stort intresse inte bara för dess medlemmar och sympatisörer utan för alla i Sverige. Även partiledare för små partier kan få ett stort inflytande. Maria Wetterstrand har kunnat påverka hela Sveriges politik (ofta i positiv riktning) inte bara tack vare vågmästarrollen i riksdagen utan också genom sin person och sitt engagemang. (Jämför Peter Erikssons inflytande!) Alla, oavsett parifärg, gynnas av att vi får dugliga politiker och företrädare för de politiska partierna. Dels för att ge det demokratiska systemet legitimitet, och dels för att det faktiskt påverkar vår vardag.

Det finns politiska vandringssägner som aldrig verkar vilja dö. Ett exempel är att folkomröstningen om kärnkraft förordade att det sista kärnkraftverket skulle stängas senast år 2010 (detta var ett riksdagsbeslut som togs senare) och att Sahlin-affären på 90-talet handlade om en chokladbit (läs Britta Svenssons krönika i Expressen för mer bakgrund).

Mona Sahlin är inte lämplig som ledare för Sveriges största oppositionsparti. Många säger att det gamla borde vara förlåtet och frågar hur länge man ska bli straffad för gamla försyndelser. Men det handlar inte om Sahlins rätt att bli partiledare utan om att finna den mest lämpliga kandidaten.

Jag vill inte se socialdemokraterna i regeringen på många år ännu. Men inte på grund av skandaler utan därför att jag helt enkelt inte delar deras ideologi. Och jag hoppas att de borgerliga partierna klart visar att det finns andra vägar till välstånd på ett sådant tydligt sätt att majoriteten av svenskarna väljer dem även nästa val.

Må sossarna få en stark och karismatisk ledare. Vi behöver bättre politiker, inte sämre.

Andra bloggar om: Mona Sahlin

Fågelsång

Jag gillar verkligen Fuglesang. Han var mycket roligare att se på än jag trodde. Det kostar mycket pengar att skicka folk ut i rymden, men god underhållning ska inte underskattas.

Jag stödjer också rymdforskningen. Det lät kanske lite löjligt när vår Maud talade om alla fina uppfinningar som kommit fram genom rymdexperiment, t.ex. platt-tv, men sådan är nu en gång för alla forskningen, på gott och ont. Man vet inte vad man kommer att finna upp. Penicillinet var ju inte precis resultatet av enveten, målmedveten forskning. Knappast heller röntgenstrålningen. Men bra har det ju varit att dom höll på och trixade i sina mystiska labb. Som säkert någon tyckte var onödiga och kostade för mycket.

Men det finns en sak som jag inte riktigt fattar. Ibland säger man att det är bra att hitta nya planeter för att kunna flytta dit om jorden skulle bli obeboelig. Så man kommer att skicka tonvis med utrustning från en obeboelig planet till en annan obeboelig planet, för att skapa rätt livsbetingelser.

Vore det inte bättre att låta all utrustningen vara kvar på den obeboeliga jorden och skapade rätt betingelser här, så slapp man transportkostnaderna för både material och människor. Och slapp att förbruka massa energi, vars utsläpp skulle göra jorden än mer obeboelig.

Bara en tanke, alltså.

Litet steg för en svensk...

Så gick då nyårsaftons friska hy över i nyårsdagens kranka blekhet. Huvudet kändes konstigt och frun insinuerade att det höga vätskeintaget, som endast kunde matchas av morgonens överdrivna vattendrickande, bar skulden till detta obehag. Som tur fick jag oväntad hjälp av en alert fotograf, som kunde bevisa att den där stora svarta fågeln som pickade mig i huvudet hela kvällen inte var en villa, utan snarast ett helt hyreshus.
Dagen innan hade jag fått ett par sockor i present av våra vänner. Inget konstigt i det (piken var väl ganska solklar) men för att förstå det underliga i detta måste vi backa tillbaka till julafton.


Av min fru fick jag i julklapp ett par sockar, eller snarare sagt ett par stumpor. När jag nämnde detta för min familj började alla skratta. För att förstå varför, så måste vi backa tillbaka till hösten.


Under hela hösten reste jag ganska mycket, främst till Indien och México. Mina fötter har en tendens att svullna när jag flyger långa sträckor. Min rådiga fru köpte då ett par stödstrumpor, som visade sig vara riktigt effektiva. Men för att knyta ihop historien behöver vi ta ännu ett kliv tillbaka i tiden.

Jag träffade Leif Zetterlund i Sudan i mitten på 80-talet. Vi åkte runt på landsbyggden i en Landrover och upplevde de mest fantastiska saker. Nakenchock hade Expressen skrivit om den hade funnits på den tiden. (För inte kan en skittidning som Expressen överleva i över tjugo år, eller?)

Vid ett tillfälle fastnade vi i leran på kvällen, mitt ute i ingenstans. Och plötsligt började man höra tom-tom trummor runt omkring oss i mörkret. Magiskt.

Ett av Leifs barn hade tandvärk, och han frågade mig om jag trodde att det gick att borra lite med en spik och sedan fylla med plastic-padding. Jag kan inte svära på det, men mänskligt att döma var det sonen Andreas som var det tänkta offret för spikattacken. Han jobbar numera i projektet Step for Sudan .

Syftet med Step for Sudan är att vara en katalysator för byutveckling och demokrati i Sudan genom hjälp till självhjälp. Ett sätt att finansiera verksamheten är att sälja sockar med trycket "Step for Sudan" på sidan. Min syster och hennes familj har också varit verksamma inom hjälpverksamheten i södra Sudan, bl.a. genom att dela ut glasögon och tillverka handikapphjälpmedel på plats.

Sålunda hade dom köpt dessa sockar som julklapp till hela familjen utom till mig. Så när jag sade att jag fått ett par stödstumpor trodde alla att jag vitsade till det. (Frun, som inte förstod grejen, blev lite förnärmad och började ivrigt förklara hur bra det var med stödstrumpor för att unvika brock och proppar.)

Det märkliga är att jag en knapp vecka senare fick just ett paket med Step-for-Sudan sockar av några vänner i Malung, Dalarna, Sverige. Jag har aldrig hört dom tala om Sudan, dom visste inte om att jag varit där och dom känner definitivt inte min syster. Slump? Ett tecken från skyn?

Efter Kalle Anka

Nu när nötterna är slut, julen dansas ut och alla dina nära och kära fått sina välförtjänta julklappar, är det dags att titta sig omkring lite grand. Titta lite extra på Solidaritetsbloggen som drivs av Farsan Baloo. Varje månad väljs ett behjärtansvärt projekt ut, och efter instruktioner från Baloo ger den som vill ett litet bidrag.

Man behöver inte ge varje gång, och man skickar alltid pengarna direkt till ändamålet, Baloo bara organiserar och motiverar! Utmärkt exempel på hur Bloggosfären kan gå från tanke till handling.

Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp

Jag skickade ett mail till Beatrice Ask idag:

Hej, Beatrice Ask.

Jag har sett Ecpats senaste kampanj. Dom skriver:

"Varje polistillslag mot barnpornografi innebär 100 000-tals bilder och filmer att granska. På Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp arbetar tre arbetstyngda poliser. Just nu har de arbete för minst två år framåt. De unga offren på bilderna får därmed vänta länge på att eventuellt identifieras. En del kanske fortfarande utsätts för övergrepp. Så behöver det inte vara."

Övergrepp mot barn är något vidrigt, kanske det värsta man kan utsätta en människa för. Det verkar som om polisens prioritering är felaktig.

Vad tycker du? Har du någon chans att göra något åt detta?

Bästa Hälsningar /Bosse.

Uppdatering:

Svar från Sonja Montin

På uppdrag av justitieminister Beatrice Ask tackar jag för ditt e-brev.

Arbetet med att bekämpa barnpornografi och annan sexuell exploatering av barn är en angelägen och högt prioriterad fråga för regeringen. Varje befattning med en barnpornografisk bild innebär en straffvärd kränkning av det avbildade barnet men också av barn i allmänhet.
Sedan 1999 är i princip all befattning med barnpornografi, även innehav, kriminaliserat.

Nu pågår en översyn av lagstiftningen mot barnpornografi som syftar till att möjliggöra en mer effektiv bekämpning av barnpornografi och att förstärka barnens ställning. Utredningen, som har ett omfattande uppdrag, skall bl.a. se över om det finns behov av en bestämd 18-årsgräns i definitionen av barn, om ytterligare kriminalisering av befattning med barnpornografi behövs samt om brottsrubricering och påföljder behöver förändras. Uppdraget skall redovisas senast den 31 augusti 2007.

En effektiv lagstiftning är ett viktigt verktyg för att bekämpa barnpornografibrott och sexuella övergrepp mot barn men det krävs även andra åtgärder, till exempel fler poliser. Regeringens målsättning är att det senast 2010 skall finnas 20 000 poliser i Sverige. Under 2007 har rättsväsendet fått ett tillskott på drygt 1,5 miljarder kronor, vilket är den största satsningen någonsin ett enskilt år och det innebär även ett betydande resurstillskott för polisen. Genom denna satsning förbättras polisens förutsättningar att förebygga och utreda brott.

När det gäller den s.k. barnpornografigruppen så kan jag berätta att Rikspolisstyrelsen under 2006 beslutat att en preliminär granskning av misstänkt barnpornografiskt material skall göras vid de enskilda polismyndigheterna i stället för att som tidigare skickas direkt till barnpornografigruppen vid Rikskriminalpolisen. För att kunna genomföra detta kommer 40–50 poliser och administrativa att utbildas. Enligt uppgift till departementet pågår dessutom rekrytering till barnpornografigruppen med målet att gruppen totalt skall omfatta sex befattningshavare.

Med vänlig hälsning

Sonja Montin